Centralt i Bettina Speckners arbete är fotografiet – inte som dokument, utan som material att forma och utforska. Hon använder främst ferrotypier, tidiga 1800-talsfotografier som hon samlar på eller själv framställer med camera obscura och ett portabelt mörkrum. Hon använder även tekniker som fotoemaljering och fotoetsning på metall, där fotografiet förvandlas till något nästan ädelstenslikt. Emaljeringen utförs i samarbete med ett litet företag i Portugal, som fortfarande behärskar denna sällsynta hantverksteknik.

Utöver foton använder Bettina Speckner snäckor, stenar och andra vardagliga föremål som blir till byggstenar i hennes verk. Genom sitt arbetssätt söker hon det mystiska i det vardagliga och skapar smycken som känns tidlösa, små tysta utdrag ur tillvaron som bär på hemligheter snarare än svar.

Bettina Speckner utbildade sig vid Konstakademin i München, först inom måleri och sedan smyckekonst. Sedan mitten av 1990-talet har hon ställt ut världen över och mottagit flera prestigefyllda utmärkelser, däribland Herbert Hoffmann-priset.